För att bidra till socialt hållbart skogsbruk ställer FSC-standarden för skogsbruk i Sverige krav på samverkan med lokalsamhället. En ny utvärdering av indikatorer inom Princip 4 – Relationer på samhällsnivå – visar att detta arbete gör skillnad i praktiken, men också att det finns behov av förenklingar och förtydliganden.
Utvärderingen har genomförts av konsulterna Elin Törner och Ida Thomson inför den kommande revisionen av FSC-standarden och bygger på intervjuer med certifikatsinnehavare, revisorer, sociala intressenter och representanter för FSC:s kansli.
Viktiga slutsatser
Resultatet visar att många certifikatsinnehavare har utvecklat arbetssätt och rutiner för att involvera lokalsamhället i planeringen av skogsbruksåtgärder. Dialogen upplevs ofta som meningsfull och förebyggande.
"Vi förvaltar en kommuns skogar och arbetar mycket med tätortsnära avverkningar. Det finns inget bättre förebyggande insats än samverkan och samråd," säger en certifikatsinnehavare.
Samtidigt pekar flera aktörer på att standardens dokumentationskrav och vissa begrepp kan vara svåra att tolka, särskilt i situationer där det råder osäkerhet kring vilka intressenter som ska inkluderas eller när samråd krävs.
"Mycket kring processen för samverkan och samråd uppfattas olika. De argument som de [intressenter och certifikatsinnehavare] lägger fram stämmer båda. Vi kommer in och blir klämda mellan dem. Det borde inte vara vårt jobb, utan standardens jobb," säger en revisor.
För lokalsamhället skapar samverkan ofta en känsla av delaktighet och förståelse – men det finns också exempel där invånare önskar mer långsiktighet och öppenhet i dialogen.
”Dialogmötena var pragmatiska och kortsiktiga. Jag vill prata mer långsiktigt. Vi hade åsikter om vad som skulle göras. Planen var redan satt och jag hade önskat att vi varit mer delaktiga tidigare i planeringen,” säger en lokal intressent från Naturskyddsföreningen.
Rekommendationer
Konsulterna rekommenderar att andemeningen i standardens krav bevaras, men att vissa indikatorer ses över för att minska överlappningar och tolkningsutrymme. Det föreslås också att riktlinjer och vägledningar görs tydligare – exempelvis kring vad som utgör ett område av "särskild vikt" och vad som menas med att samverkan ska ske "i god tid". Särskilt viktigt är att hitta en balans mellan tydlighet och flexibilitet, så att kraven kan anpassas efter lokala förutsättningar utan att förlora sitt syfte.